Om livets sköra tråd och om hjärta och smärta.

 

 

Jag fick ett SMS på jobbet från min kära, det stod "Jag är på akuten troligen hjärtinfarkt". Mitt hjärta gjorde saltomortaler min mage vände sig ut och in och tårarna brände under ögonlocken. Vi var redan en person kort på jobbet,  så att säga att man ville åka till honom kändes jobbigt men väldigt självklart. Min brors plötsliga död för några år sedan gjorde sig påmind. Jag orkade inte jag bröt i hop. Fasen också.. hur ska man klara av det här nu då??? Orken tog slut. Jag ville inte, det får inte hända...

 Innan provsvaren kom, innan allt var över så var världen svart, jag målade fan på väggen.  Jag anade det värsta och svor. Jag såg aldrig skyddsängeln. Jag har ju tydligen en sådan verkar det som, en ängel som vakar över mina kära.

 

 

Nej,  jag är inte religiös, har absolut inte den sortens tro men kanske en annan sorts tro. En tro på att allt har sin gång och mening. Att det ordnar sig även om det ser svart ut. Det gjorde det den här gången också men .. inget ont som inte har något gott med sig. En varnings signal och ett tecken på att man ska ta vara på sina dagar med varandra, rätt som det är så är dom över. Dom där dagarna och dagarna... Dom som man tar så lätt för givet.