Jag fattar inte det här riktigt. Jag kan hantera 21 barn och tampas med gråt, tandagnissel, kissnödighet och kräks och massor av andra saker samtidigt utan att känna mig det minsta stressad.
Men när det kommer till att baka en kaka som jag ska bjuda på.. Ja då slår stresshormoner på så det stänker om det. Vad är det för fel på mig? För det första så vimsar jag runt bland mjöl, socker, choklad och ägg. Jag kollar receptet 10 ggr minst och så får jag så himla bråttom.
Sen efter all möda så ser kakljäkeln inte alls ut som på bilden. Det står 3 cm hög.. Ok min är 1 cm platt. Det står 3 dl florsocker, jag får häva i nästan hela paketet. Åhhh svetten rinner pulsen är skyhög och diskhon knökfull av geggig disk. VARFÖR ENVISAS JAG MED ATT BAKA?
Lugn, bara lugn... Andas in andas ut... Nu är det gjort i alla fall och gud nåde den som kommenterar denna kaka i morgon. Jag svarar inte för följderna.
Fast lördagskvällen närmar sig och det ska bli väldigt skönt att krypa upp i soffhörnet med ett glas vitt. Just det ja... han vann ju stort, gossen min igår. Så, ja vad säger man Grattis!
 |
| inlägget är inte sponsrat av Marabou... |
Jag blir inte stressad av att baka men det brukar alltid strula just när jag ska bjuda på nåt... Hoppas kakan blir bra till bjudningen :) kram Suss
SvaraRaderaHaha lustigt det där hur olika i är, jag ser bakning som en sorts terapi. Men det är irriterande nr inte receptet stämmer överens med resultatet. Kram Anette
SvaraRaderaMen jag tycker den ser god ut :) Gillar när dom är platta för det är det gottiga på toppen som är bäst *haha* Kram och njut av söndag :)
SvaraRaderaHa, ha nu förstår jag din kommentar på Facebook....... för mig är bakning rena rama terapin... Kramisar Tina
SvaraRadera