Jag vet att man inte kan säga så här, men jag orkar inte ta in allt det otäcka. Jag förstår inte allt detta våld och hat. Jag blundar och stänger av eländesöronen.
 |
| Via |
På vägen hem så slank jag in på apoteket och hämtade ut medicin, sånt som jag bara tar för givet. Jag halade upp en sedel och gav till mannen som satt där utanför butiken med sin filt och sorgsna blick. För att döva mitt dåliga samvete kanske, eller för att vara snäll och givmild. Jag vet faktiskt inte riktigt. Här hemma möts jag av en make full av sladdar, maskiner, mätinstrument och tejpbitar. Kära nån, medicinsk vetenskap på högsta nivå. Sedan slår jag mig ner vid datorn en stund. Letar efter bra saker att ha på jobbets arbetsplats.
För ordningens skull. Retar upp mig på småsaker, onödigt men ändå. Vi pratar dagligen på jobbet om att se till varandras olikheter och så. Hmmm! Önskar att alla tyckte precis som jag ibland. Sedan önskar jag att vi kunde åka bort över påsken. Vankar fram och tillbaks och är orolig.
Tonåringen städar sitt rum och gastar att han dammsugit upp en tangentknapp, det är bokstaven R. Vi finkammar den proppfulla dammsugarpåsen och hittar efter mycket möda ett P. Nähä, det är ett R fast lite nött.
Jag ska laga mat och plockar ut vårrullar ur frysen. Konstigt nu när jag har massor av tid att laga mat. Jag kokar i alla fall ihop en sötsur sås. Bestämmer mig plötsligt för att kasta in vårrullarna i frysen igen och inte äta middag alls idag. Maken skakar på huvudet, är inte hungrig och drar iväg på jobb. Tonåringen tittar konstigt på mig och undrar om jag mår bra. Ok du kan få pytt i panna säger jag. Med sötsur sås? Nej med stekt ägg. Själv skulle jag nog behöva yoga lite.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack snälla för din kommentar! Blir så glad för dina tankar!