lördag 6 juni 2015

Vitt!


Minns ni att jag hade funderingar om i fall det gick att måla på en plastmöbel? Jag har testat och jag är så nöjd. Jag gillar mitt lilla bord, det är sådär lagom och bra. Väder och vind samt andra orsaker har gjort att det blivit skitfult.
 
Ärligt! Ja hur fult som helst. Antingen så har man en duk på, eller så kastar man bort det i plaståtervinningen.... eller? Jo man testar att måla. Det funkade ju kanonbra.
 
 Fast det var inte det jag egentligen skulle blogga om. Utan det vita. Ni har kanske märkt att jag är lite flummig och sorgsen, jag ska ut på livsresor och sånt. Ja det ska jag och jag har varit så där kluven om eller över hur jag ska göra. Jag väljer i alla fall att berätta lite. Det är svårt ska ni veta, svårt och känslosamt. Så här är det... Vi har ett barn som ju såklart är vuxen, men i mina ögon så är han ändå ett barn, mitt barn. Det kan jag aldrig förneka. Nu lider han av en sjukdom, en ganska så livsfarlig sådan. Jag har kanske förnekat, eller inte velat sett det riktigt klart. Men det är på riktigt. Vi pratar om alkoholism. Åhh jag lider och våndas. Hatar och hatar så in i helvete. Nu är jag ju inte absolutist själv, men jag har inga problem med alkohol. Där är skillnaden. Varför? Ja den frågan har jag ställt mig själv så många gånger och hittar inga svar. Fast jag lägger en viss skuld hos mig. För det är så man fungerar som förälder.
 
Vad skulle jag kunnat gjort annorlunda? Varför? Varför och varför? Jag får inga svar. Jag kan inget göra, jag kan bara ta avstånd från beteendet. Det är det som gör ont, att ta avstånd, att begränsa tillvaron och vår relation. Det svider och tär. Att neka och säga nej. Att inte få vara tillsammans på hans villkor. Att inte kunna umgås på mina villkor heller.
 
Sånt är omänskligt för en mamma. Fast nödvändigt. Det är det min resa handlar om. Att rädda liv. Nu kan jag ju inte vara så stenhård som jag kanske borde. Därför tillåter jag att han kommer på besök, jag ser på när han dricker och tar ett glas jag med. Det är fel. Ja, jag vet det. Jag får skit för det av hans syskon, jag mår verkligen inte bra alls. Sedan skakar jag av mig det som en blöt hund. Jag vägrar inse fast jag ser. Därför kära läsare och följare, därför är jag ledsen.
 
Sedan är det en annan sak. Det är skamligt, och det är skämmigt, det är så jävla in i helvete skitjobbigt att prata om. Nu vet ni i alla fall.. och om det plötsligt känns för kusligt och bedrövligt så, OK. Jag förstår. Jag är bara en mamma som älskar mitt barn.
 
 
 

8 kommentarer:

  1. Snubblade i på din blogg nu för första gången, men vill ändå säga att så starkt och modigt av dig att göra detta inlägg! Efter oron är skammen den tyngsta bördan när man har en anhörig som är alkoholist, men den kan lätta om man kan och orkar prata om det! Hoppas det går bra er!

    SvaraRadera
  2. Inte skämmas, ta hand om dig så du orkar!

    SvaraRadera
  3. Bästa, bästa Pia! Jag vet precis vad Du talar om.... Det var den väggen jag gick in i förra julen, orkade inte ta mer, utan valde att bryta. Inte bara med en utan med två, både mor & bror...:( Med mamma som hjälpte att stjälpa för att ta det kort. Min gräns blev nådd, orkade inte mer... Nu har min bror fått hjälp med boendet då han dessutom har ett lätt förståndshandikapp och vi har knytit upp kontakten igen, men på mina villkor. Mitt råd är att lyssna på hans syskon, hjälp inte till... och det ska vara på dina villkor. Du ska veta att det är en ögonöppnare - för alla!
    Styrkekramar från Kate

    SvaraRadera
  4. Stackars vännen, jag lider med dig och hoppas med dig.
    Missbruk av alla de slag är jobbiga sjukdomar att besegra. Jobbiga på så sätt att man måste vilja, vilja så in i he...e. Men det går, det går med rätt stöd.
    Stora styrkekramar. Catarina

    SvaraRadera
  5. Åh, vännen... jag som precis skulle tacka för dina fina ord hos mig... å så läser jag om din sorg... Vi har ju pratat förut du och jag och jag känner ju dig. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, men du vet var jag finns och nu är det väl banne mig dags för en fika snart!? Jag hoppas att allt ordnar upp sig för er och du... det är inte ditt fel! Han är som sagt vuxen och måste stå för sina handlingar! Även om jag mycket väl förstår att det är svårt... ens barn är ju alltid ens barn...
    Största styrkekramen till dig min vän! Och du... vad modig du är som berättar detta! Jag tror det är bra att vara öppen och säkert stärker det dig själv också! Att inte bära ensam på allt det tunga...
    Kram/Maria

    SvaraRadera
  6. Åååh Pia, jag vet precis vad du går igenom! Min systers äldsta son har samma problem. Han är 30 år nu och innan han var 20 så var han alkoholist.. och har även tagit andra droger. Och det har varit ett helvete sen han var 15 år och vi har försökt göra ALLT. Min mamma är också alkoholist, så det är två närstående till mig som hamnat där..
    Om du vill så får du gärna höra av dig till mig och "prata ut". Jag finns för dig om du vill det, och du skall absolut inte skämmas!

    Stor styrkekram till dig!

    Min mejl är: thecherryshop@outlook.com

    Kram Jonna ♥

    SvaraRadera
  7. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  8. Jag lever med en nykter alkoholist och valet att stanna kvar har inte varit givet. Men till slut kom jag fram till att jag inte ville vara den som kom i andra hand, så trött och ledsen på alla lögner, bortförklaringar och offerkappan han tagit på sig. Han fick välja och han valde bort spriten. Där är vi idag, vi tar en dag i taget, det tar tid att bygga upp tillit och lära känna varann på nytt.
    Våga ställ krav, det tar tid för en alkoholist att inse att Han har problem. Det är bara hans egen vilja som kan göra honom nykter, ingen annans.
    Kram

    SvaraRadera

Tack snälla för din kommentar! Blir så glad för dina tankar!