torsdag 30 oktober 2014

Om vita rosor och stickcafé.

Ibland så kommer man till insikt att man måste göra något av tiden. Den tiden man har kvar liksom, den som bara går och går. Jag bestämde mig för att gå på stickcafé. Jag ska ju ändå slutföra mitt projekt "ullsjal" så varför inte utnyttja de lokala arrangörerna. Sticka, fika och umgås, det kan väl aldrig bli fel? 
 
 
blivande trädstam.
 
Nu ska jag inte påstå att det blev det, men .. ja jag säger men, om jag,  som ju snart fyller 55 får kommentarer som.. vad roligt med lite yngre folk????  Ja då kan man ju räkna ut medelåldern. Jag säger inget alls om det heller, för det finns mycket att lära av dom som varit med ett tag. Jag bara nämner det. Liksom i förbifarten. 
Så underbart fina saker dom gör och vilka hantverk. Att sedan huvudfrågan under kvällen fokuserade på mediciner och rehabilitering är ju lärorikt isig.
 
 
 Att jag också fick min sjal att börja likna en sjal var absolut det bästa. Oj jag glömde ju fikat.. sååå gott med the och saftigt bröd. OOoops LC var det ju.. är det verkligen OK att bara äta skinka, ost och grönsaker?  Men det bästa var ändå att jag gjorde det, jag satt där och mös lite i sällskapet. Skrattade åt skämten och gemenskapen, den jag fick dela med dem. 
 
 Rosorna då undrar ni kanske. Ja jag köpte en bukett kvistrosor för att sätta en på minneslunden och tog resten själv. Vi delar väl lika brorsan? 
 
Vackra va? 

2 kommentarer:

  1. Ja, så var det när jag började på knyppelkurs för några år sedan......jag var lillflickan och jag är några år äldre än du så då var jag väl ungefär som du är nu! Det är så man skrattar lite!
    Agneta kram

    SvaraRadera
  2. Sticka är ju rena terapin - riktig avkoppling och man kan låta tankarna bara flyga som dom vill :-)
    Kan ske dags att ta fram lite garn, stickor och trolla fram lite gosiga vintersockar. H,,,, ska nog suga lite på den karamellen!
    Ha de gott. Kram, Catarina

    SvaraRadera

Tack snälla för din kommentar! Blir så glad för dina tankar!