Pinnstolens fall och en halvögla.

Minns ni mina pinnstolar från Luleå? Dom som stod ute i en bod först i flera år och sedan kom hem hit via maken. Jag limmade, slipade och målade dem svarta. Var väldigt nöjd med dem.

 Sedan hände det en sak. Pappa min, han som är 77år (fast rysligt pigg ändå) Jo, han satt på en av stolarna när den plötsligt brakade sönder. Pappsen rasade handlöst ner i golvet. Han höll! Pappa alltså.. Stolen ställde jag undan för reparation.

 

Den andra har jag haft vid min lilla arbetshörna, den som även tonåringen gillar. Han sitter ofta där och gör sina läxor. När jag städade där inne så fick jag halva stolen i näven med pinnar och allt.  Svor gjorde jag ordentligt först, sedan skrev jag på den svarta tavlan..

 

 Jag tog på mig kläder och traskade iväg ut i världen. Jag gick ut och hämtade hem två stolar. Hämtade hem dem från ett ställe här i trakten som ingen bryr sig om. Jag tycker att jag är en räddare i nöden, en som räddar dessa fina stolar från att ruttna sönder och bli bortglömda. Så ser jag det. Om nu ingen har brytt sig på alla dessa år (minst18 år) så är det på tiden att någon gör det nu. Någon i detta fallet är jag. Jag tvättar dem rena, ser att dom från början varit gröna och klädseln är typisk 70-tal, solblekt orange möbeltyg.

Jag glömde ju ta bild före så det här är en liten glimt från undersidan.

Böjträstolarna skulle självklart behöva en slipning och en omgång med ny färg. Fast vet ni,  jag väntar ett tag, ska se om dom håller först att sitta på. Kamouflerade stolar kan man kalla dem. För ny klädsel var absolut ett måste.