Grå fredag och min akilleshäl.

Så har jag äntligen lyckats genomföra en arbetsdag, den allra första på året faktiskt. Dagen blir vad man gör den till, så brukar jag tänka. Den här dagen bjöd på samtal om sorgliga saker, om ond bråd död och hemsk sjukdom. Om brusten kärlek, om missbruk och vårdnadstvister.

 

 Nej då jag har inte bytt jobb, är fortfarande kvar på förskolan. Men.. jag är också en bra lyssnare tydligen. Kanske det är min akilleshäl? Jag har mött människor i konstiga sammanhang som lättat sitt hjärta för mig, berättat sorgliga saker och tragedier. Människor som jag inte känner pratar jag om nu. En gång var det en banktjänsteman, en annan gång en postkassörska.  

Kan det bli gråare???

 

Att få lyssna till dagens elände gjorde mig naturligtvis ledsen men sedan stolt på samma gång. En främmande människa anförtror sig, delar det allra innersta och tårarna rinner ner för mina kinder. Nej inte då utan när jag åker hem. Jag gråter för den främmande människans ödes skull, för min egen skull och för att tröttheten slår ner som en blixt i mitt inre. Hemma igen så slår det till igen, febern, den jäkla febern och allt känns pest.